När jag var liten levde ännu farmors bröder i gården bredvid. De hade väl varken läst dikter eller på annat sätt tränat sitt romantiska vokabulär, ungkarlarna. Men det var vår, och känslorna vällde in, så Oskar försökte uttrycka det så här, om jag kan förmedla småländskan något så när:
"Dä va så grannt, sola sken, å föjla vrölade!"
Det är väl sann vårglädje?
fredag 19 mars 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hmjo, vrålande karlar kan vara nog så romantiskt. Detta sjunger Jönköpingsbandet tre Små grisar;
SvaraRaderaOm du hör mig vröla,
vröla jag på mi köna
Ho' ä het som nykokt musta
ho' ä söt som i hela Kir
När hon ler emot mig
så blir jag glad å yr
Ho’ va min dora hele dan
hela natta mä
Men nu ä hon försvunnen
dä vet i tjyven var ho' ä
Så om du hör mig vröla
vrölar jag på mi köna
Öhh- öh
Öhh- öh
Hennes schuckra blickar
gör en alldeles matt
Ifrån det en vakna
te det ä kväll å svart
Trots att trachet brachar kallt
har jag helt på känn
att tiden ej ä mogen
För mirom å mula än
Så om du hör mig vröla
vrölar jag på mi köna
Öhh- öh
Öhh- öh
Ho' ä het som nykokt musta
ho' ä söt som i hela Kir
När hon ler emot mig
så blir jag glad å yr
Ho’ va min dora hela dan
hela natta mä
Men nu ä hon försvunnen
dä vet i tjyven var ho' ä
Så om du hör mig vröla
vrölar jag på mi köna
Öhh- öh
Öhh- öh