söndag 27 september 2009

Slaktdag


Gunnel, Elvy, Gunnel, Bert, Phia och Marie. Bakom kameran Anna-Karin.

Fredagen den 25 september var vi några hugade medlemmar som tog oss iväg till Boxholm. Här skulle vi få lära oss att slakta kanin och gås och nacka tupp för den som inte hade gjort det förut.

Det var intressant och högst lärorikt, men jobbigt mentalt för mig i alla fall. Det är svårt detta med att döda ett djur som är friskt, men då vi är köttätare så måste någon göra det. Fördelarna för djuren att slaktas i hemmiljö är många. Oftast hinner dem ju inte förstå vad som är på gång, de slipper lång stressande resväg till slakteriet och de slipper också främmande människor och dofter som kan oroa dem rejält. På detta sätt lider djuren minst och fort gick det.

Två kaniner skulle slaktas. De var blandraser med Belgisk Jätte inblandat. Så dem var stora. Fullvuxna. Efter att de avlivats och huvudet frånskiljts från kropparna, visade Gunnel och Gunnel med vana händer hur dem skar loss skinnet runt benen för att senare kunna dra ned det över slaktkroppen i ett stycke. Skinnen skulle sparas och lades i frysen först för att sen tas med till garveriet i Tranås vid tillfälle. Vi andra tittade på. Gunnel berättade att då det var dags att halshugga djur nummer två, brukade hon aldrig stå på samma plats som hon slaktat djur nummer ett. För att djuret skall slippa känna blodlukten och bli skräckslagen.



Då det var dags för gåsen fick vi lära oss att lite diskmedel i det varma vattnet var bra och gjorde att fjädrarna lättare släppte vid plockningen. Där var vi mer delaktiga och vi plockade och plockade. När vi fick godkänt användes sedan en gasolbrännare att sveda bort "håren "som var kvar. Gåsen togs därefter in i köket och där fortsatte Gunnel med att ta ur den.



Vi åt vegetarisk ärtsoppa, hembakt bröd och Gunnels vidunderliga getostar. Kött lockar inte en slaktdag. Utan nu får frysarna skapa distans mellan slakt och middag, och våra nya insikter får sjunka in. Vi tackar för dessa nya kunskaper, men tilläggas skall att ingen ska ägna sig åt slakt som inte vet hur det ska gå till. Vid minsta osäkerhet skall man avstå och istället överlåta det till någon som är van. Djurens väl och ve skall sättas främst! Var med och lär tills du behärskar det. Skrämmande historier finns om tuppar som blivit av med halva näbbar och liknande, för att den som håller i yxan inte vågar titta....och därmed missar! Så med sunt förnuft och goda kunskaper skall slakt genomföras med respekt för djuret man slaktar.

5 kommentarer:

  1. Mycket bra skrivet! Å ena sidan känns det hemskt (för mig i alla fall) att slakta egna uppfödningar, å andra sidan vill man ju äta djur som varit lyckliga och haft det bra. Svår balansgång. Men oj vad du skrev om det bra!

    Och så sant det där om att "nu får frysarna skapa distans mellan slakt och middag". Det behövs ;o)

    SvaraRadera
  2. Hej!
    Verkligen bra skriven!! Hade jag bara vetat det.. om ni gör en sån träff igen hänger jag jätte gärna med. Inte för att jag tycker det är så roligt, men behöver definitiv skaffa mer kunskaper om detta. Och jag tycker jag har hellre en tupp i frysen som haft det bra än en industrietupp.

    SvaraRadera
  3. Jag vill också......... lära mig... eller rättare sgat, det vill jag inte alls, men jag måste!

    SvaraRadera
  4. Ingen av oss åkte dit med någon YEEHAW-känsla, och det är ju så det ska vara, att man inte tycker om det, men ser att man måste/borde lära sig. Så länge man känner så har man respekten kvar för djuren som i detta fall är offren, anser jag.

    SvaraRadera
  5. Jag ler lite. För vi äter också vegetariskt efter slakt.

    Den dagen man tycker slakt är roligt, är nog den dagen man ska sluta och bli vegan igen. Men hellre göra det själv än överlåta det till industrin helt och hållet. Den hanteringen, vet vi ju alla hur human den är. Bara transporten dit.......huvvaligen!

    SvaraRadera